Min Förlossningsberättelse

 
Nu tänkte jag göra ett litet "ryck" ur bebisbubblan vi vandrar runt i här hemma och faktiskt berätta om Laras förlossning. ♥ 
 
 
Det sista inlägget jag skrev om var vår lördag då vi hade vart i simhallen och badat med Eidan och jag hade mått lite illa under förmiddagen men det var ju inte mer än så. Efter lite lördagsmys hemma gick jag och lade mej med Eidan vid 22:30-tiden - absolut inga tecken på nått. Ungefär 6 timmar efteråt vid 5-tiden på morgon vaknar jag av någon form av småvärkar som kommer lite smått, säkert har de kommit någon timme tidigare men vart lindriga för jag måste sovit igenom dem, men vid 5-tiden vaknar jag av dem men ligger kvar och slumrar lite för att verkligen se om "de är på riktigt" eller nått annat. För lite skojs skull kollar jag på klockan och då kommer de ungefär var 10:e minut, men stegrar rätt snabbt att bli oftare. Mina grabbar sov och jag lät dem sova vidare. Jag ligger kvar i sängen ett tag och andas igenom dem för de börjar bli lite mer intensiva och återkommer mer regelbundet. Vid 06:00 - tiden stiger jag upp och lunkar omkring i lägenheten och stannar vid varje värk och andas igenom dem men nu är de uppe i 3 värkar/10:onde minut men jag lät killarna sova ändå! Men då slog det mej... nej! tidsomställningen till vintertid var ju denna natt! Så jag fick snällt ställa bak klockan en timme och gick och tog en varm dusch istället och väntade till klockan blev 07:00 för att väcka Guray. "Jag tror det är på g..." viskade jag till han och han for upp! Vi ringde sjukhuset som sa att värkarna bör komma ungefär var 3:e minut för att åka in, men det gjorde dem ju. Vi väckte sedan Eidan och klädde han, gav han ägg i sin flaska som han älskar sen ringde vi Gurays brorsa för att åka och lämna Eidan. Jag fick värkar hela tiden och Eidan tittade konstigt på mig, han förstod ju ingenting av mitt flåsande. Vi åkte och lämnade Eidan till Eray & Dilan och åkte sedan längs Bagdad Street till sjukhuset för gubbade det för mycket vid värkarna så fick G stanna bilen så jag kunde andas igenom dem lugnt, de hade ju inte kunnat gått på motorvägen. Istanbul söndagmorgon - hon kunde inte valt en bättre dag! Eidans barnvakter var lediga, sjukhuset tomt och inte en bil ute, bara några morgonjoggare och hundägare. Sjukhusets parkering var helt tom och allt var så tyst och lugnt. 
 
Jag fick värkar konstant vid den här tiden och promenerade in på förlossningen och fick läggas in på CTG och så fick jourdoktorn kolla hur mycket "öppen" jag var - ca. 5 cm. Kl. 09:00. Man kan ju aldrig veta sånt själv och hur mycket värkarbete man gjort hemma innan. Men det var regelbundna värkar så de ringde in min doktor som jag tyckte iallafall kunde få äta sin söndagsfrukost med sina barn innan hon kom! Det är så det ofta funkar här, man har sin doktor och de rings in 24/7 om en förlossning är på gång. 
Jag fick byta om till förlossningskläder och en sköterska tog hand om oss till min doktor kom. Det var sedan 3 andra vanliga födslar exakt samtidigt som mig fick jag veta (.. Och höra) 
 
Under den tiden som min doktor var på väg så bad jag dem göra ordning lustgas och sen lunkade jag runt i rummet och tog varje värk ståendes/lite gungandes samtidigt som G masserade ryggen och det var jätteskönt. Jag ville inte riktigt börja med lustgas för jag kände att jag ville vara med denna gång och värkarna var helt hanterbara. Men sen kände jag att jag börja trycka på mycket själv och att hon var på väg ner nu. Jag la mej sen på sängen för sköterskan sa att jag fick vänta lite med krystandet. Tog lite lustgas då och det var skönt, precis då kom min doktor in. Nu var vi redo för bebis att komma! Jag var nu öppen 10 cm. Hon  hade inte fått på sej kläder än utan hade tights och tröja fortfarande, minns jag. 
"Okej, nu kör vi tre värkar så håller du i handtagen och drar bakåt som du ror och trycker trycker trycker på samtidigt" Precis så sa hon. 
Jag behöver och uppskattar direkta instruktioner och kände på något sätt med hennes energi att "nu kör vi!" Jag ska ut med henne fort tänkte jag.  Inte ligga här och sega, man har krafter man inte vet om och dem krafterna sitter oftast i inställningen. Så kom första värken och jag tryckte på, den var dock kort men doktorn hjälpte till mycket att "öppna upp" typ så hennes huvud kom då men åkte in igen. Och när hon sa att huvudet vart ute kände jag men DÅ är vi ju nästan klara. Så vid den andra värken tryckte jag på av all min kraft (jag hade ju fått sova på natten så jättetrött var jag inte!) och vips - så var hon ute! Så himla snabbt kom hon! Jag förstod ingenting när hon plötsligt la upp henne på mig. Det var liksom en stund av lycka, förvirring & något annat. Men just när man får se & höra dem och allt är bra men också att förlossning är över är ju också en lycka i sej. 
"Åh så söt" minns jag det första min doktor sa. Och sköterskan. Det var också en slags "städtant" inne i rummet som tog reda på allt. Jag grät till en skvätt och kramades med G. ♥
 
Vilket lyckorus vi kände ♥
 
 
De hade hängt upp en liten dörrdekoration till vårt BB-rum. 
 
Jag uppfattade inte alls när mitt vatten gick men det tydligen sprack hon hål på och tömde mer som i någon slang vilket tillskillnad från i Sverige så blev det vatten överallt, så detta sätt kändes bättre uppfattade jag, även så behövde jag inte jobba och trycka ut moderkakan som jag behövde sist utan den jobbade doktorn mer ut med att trycka på magen så såg jag den komma. Jag fick lokalbedövning för lite fick hon klippa men det var bara 2 stygn. Men när man ser sin bebis ligga där känner man att allt sånt kvittar för hon är ute och vi mår bra. ♥
 
 
Medan jag syddes så gick G med en sköterska för att torka av Lara och checka henne. Hon hade 9:a när hon kom ut och efter 5 min 10:a.
De tvättade henne inte utan bara torkade av henne, gav hepatit B - vaccin och gick nog igenom en hel del, jag låg kvar på rummet och fick sys lite och låg lite på "observation" så att jag hade fått ur all moderkaka mm. Jag tyckte den stunden var lite skön, jag var i chock fortfarande så satt och småpratade lite för mej själv och gick igenom allt i mitt huvud - vad hade precis hänt? Var hon redan här? Hur snabbt kom hon inte?! Och flera djupa suckar drog jag för att bara få känna lättnad & tacksamhet. Städerskan kom in och vi småpratade lite sedan kom min doktor in en snabbis för hon skulle springa till en annan förlossning precis då. Jag gav henne en kram och var så glad att jag valt just henne. "Sorry! För Laras val av dag", skojade jag med henne. 
 
 
Sedan fick jag rullas upp till BB-rummet och där väntade G och så kom Lara in med en sköterska precis då och jag fick äntligen sammansluta med min familj och nyfödda dotter ♥ 
 
Mer om våra första dagar tillsammans, om Eidans reaktion till sin syster & allt annat kommer upp senare... 
 

KONTROLLEN

 
Godkväll på er ♥
 
Såhär såg jag ut precis innan vi drog till min doktor idag! Sjuksköterskorna tyckte jag var så rosa & snygg idag så jag måste ju sett ut som sju svåra år alla andra gånger jag varit där. Det är lite konstigt men jag har fått mycket mer energi nu på slutet och känner mej t o m lite snygg vissa dagar. Och att vågen visade nu att jag gått upp exakt +5 kg från starten av min graviditet tills nu vecka 40 måste jag erkänna inte känns dumt heller! Min doktor säger "bravo!" och klappar händerna. Det måste vara mycket psykiskt som det sitter i, att jag nu vet att det är över snart och att hon är här när som helst. 
 
Lilltjejen i magen har det verkligen bra och verkar inte vara på väg ut än. Men så som jag trodde pratade vi lite om "sista dagen & igångsättning" och det verkar som min doktor lika mycket som mig vill att det ska starta naturligt så hon sa att vi kan även vänta en bit i vecka 42 om det skulle bli aktuellt och det tyckte jag var skönt att höra! bebisen växer och verkar inte lägga på sig jättemycket mera nu, det var ett tag för 1-2 månader sen hon drog iväg i en väldans fart men nu chillar hon lite och enligt beräkningarna är hon ca. 53 cm lång/3300 kg. 
 

Vecka 40.

 
(bilden är från några dagar sen)
 
Godmorgon och hej vecka 40. Vecka 40 betyder väl fullgången? Fast 5/11 är hennes datum. Så om jag förstått min doktor rätt så väntar vi minst iallafall 2 veckor till för hennes ankomst. (Senast 12/11?) Och det känns som min doktor säkerligen kan vänta några dagar ytterligare eftersom hon vet att Eidan kom sent, nästan i vecka 43. Så länge jag och bebisen mår bra så finns det ingen anledning att sätta igång något tyckte hon. Bebisen är färdigbakad på alla tänkbara sätt och det känns jättekonstigt. Inte heller den här gången har jag någon bebis som vill komma ut iallafall någon vecka tidigare, de gillar helt enkelt att stanna inne där i mörkret länge. Jag tänker inte så mycket nu för tiden på förlossningen utan hoppas bara att den ska börja av sej själv och gå i snabbt tempo. Att den inte är utdragen och att alla mina krafter går åt det. Jag har inte känt av några värkar utan allt är coollugnt därinne. Hon har nog dock trångt tror jag för det sticker alltid ut ett knä eller en fot på högersidan och det är lite obehagligt tycker jag. Jag längtar INTE efter att få krysta ut henne (!) men jag längtar SÅ till det ögonblicket man får se henne för första gången. Det finns väl ingen bättre stund i livet någonsin än när man får se sitt barn för första gången...! Jag ska dock försöka att vara mer "med" och inte låta smärtan ta över, kanske lättare sagt än gjort men värkarna är ju korta och intensiva så att försöka andas och fokusera igenom dem är nått jag tar med mig från förra förlossningen. Men hjälp av G som nu också är med på sin andra förlossning och har även han erfarenhet hur det är och kan bli. Han får bara inte fråga vilken dricka jag vill ha när jag säger att jag vill dricka för det var ett väldigt svårt och förvirrande beslut när man låg där och Eidan var på väg ut. Men det kan inte vara lätt för dem heller! 
 
Så idag har vi kontroll på sjukhuset nu på förmiddagen. Vi ska lämna Eidan nu hos G´s brorsa så får han vara med dem för han hatar verkligen sjukhuset. Veckorna går så fort nu för det känns som vi var där alldeles nyss! Nu när man närmar sej slutet så körs ytterligare en rutin som i mina ögon känns rätt så onödig men man får lägga sej med CTG i 10 min och så mäts rörelser, hjärtljud och sammandragningar/värkar och då bebisen rör sej så trycker man på en knapp. Det kanske finns en bra anledning men jag tycker den känns onödig men får väl snällt ställa mig i ledet och göra lika som alla andra. Därefter går man in till sin läkare med rapporten och så gör man vanlig undersökning.