The Istanbul Mom

 

Nu tänkte jag göra ett litet "ryck" ur bebisbubblan vi vandrar runt i här hemma och faktiskt berätta om Laras förlossning. ♥ 

 

Det sista inlägget jag skrev om var vår lördag då vi hade vart i simhallen och badat med Eidan och jag hade mått lite illa under förmiddagen men det var ju inte mer än så. Efter lite lördagsmys hemma gick jag och lade mej med Eidan vid 22:30-tiden - absolut inga tecken på nått. Ungefär 6 timmar efteråt vid 5-tiden på morgon vaknar jag av någon form av småvärkar som kommer lite smått, säkert har de kommit någon timme tidigare men vart lindriga för jag måste sovit igenom dem, men vid 5-tiden vaknar jag av dem men ligger kvar och slumrar lite för att verkligen se om "de är på riktigt" eller nått annat. För lite skojs skull kollar jag på klockan och då kommer de ungefär var 10:e minut, men stegrar rätt snabbt att bli oftare. Mina grabbar sov och jag lät dem sova vidare. Jag ligger kvar i sängen ett tag och andas igenom dem för de börjar bli lite mer intensiva och återkommer mer regelbundet. Vid 06:00 - tiden stiger jag upp och lunkar omkring i lägenheten och stannar vid varje värk och andas igenom dem men nu är de uppe i 3 värkar/10:onde minut men jag lät killarna sova ändå! Men då slog det mej... nej! tidsomställningen till vintertid var ju denna natt! Så jag fick snällt ställa bak klockan en timme och gick och tog en varm dusch istället och väntade till klockan blev 07:00 för att väcka Guray. "Jag tror det är på g..." viskade jag till han och han for upp! Vi ringde sjukhuset som sa att värkarna bör komma ungefär var 3:e minut för att åka in, men det gjorde dem ju. Vi väckte sedan Eidan och klädde han, gav han ägg i sin flaska som han älskar sen ringde vi Gurays brorsa för att åka och lämna Eidan. Jag fick värkar hela tiden och Eidan tittade konstigt på mig, han förstod ju ingenting av mitt flåsande. Vi åkte och lämnade Eidan till Eray & Dilan och åkte sedan längs Bagdad Street till sjukhuset för gubbade det för mycket vid värkarna så fick G stanna bilen så jag kunde andas igenom dem lugnt, de hade ju inte kunnat gått på motorvägen. Istanbul söndagmorgon - hon kunde inte valt en bättre dag! Eidans barnvakter var lediga, sjukhuset tomt och inte en bil ute, bara några morgonjoggare och hundägare. Sjukhusets parkering var helt tom och allt var så tyst och lugnt. 

 

Jag fick värkar konstant vid den här tiden och promenerade in på förlossningen och fick läggas in på CTG och så fick jourdoktorn kolla hur mycket "öppen" jag var - ca. 5 cm. Kl. 09:00. Man kan ju aldrig veta sånt själv och hur mycket värkarbete man gjort hemma innan. Men det var regelbundna värkar så de ringde in min doktor som jag tyckte iallafall kunde få äta sin söndagsfrukost med sina barn innan hon kom! Det är så det ofta funkar här, man har sin doktor och de rings in 24/7 om en förlossning är på gång. 

Jag fick byta om till förlossningskläder och en sköterska tog hand om oss till min doktor kom. Det var sedan 3 andra vanliga födslar exakt samtidigt som mig fick jag veta (.. Och höra) 

 

Under den tiden som min doktor var på väg så bad jag dem göra ordning lustgas och sen lunkade jag runt i rummet och tog varje värk ståendes/lite gungandes samtidigt som G masserade ryggen och det var jätteskönt. Jag ville inte riktigt börja med lustgas för jag kände att jag ville vara med denna gång och värkarna var helt hanterbara. Men sen kände jag att jag börja trycka på mycket själv och att hon var på väg ner nu. Jag la mej sen på sängen för sköterskan sa att jag fick vänta lite med krystandet. Tog lite lustgas då och det var skönt, precis då kom min doktor in. Nu var vi redo för bebis att komma! Jag var nu öppen 10 cm. Hon  hade inte fått på sej kläder än utan hade tights och tröja fortfarande, minns jag. 

"Okej, nu kör vi tre värkar så håller du i handtagen och drar bakåt som du ror och trycker trycker trycker på samtidigt" Precis så sa hon. 

Jag behöver och uppskattar direkta instruktioner och kände på något sätt med hennes energi att "nu kör vi!" Jag ska ut med henne fort tänkte jag.  Inte ligga här och sega, man har krafter man inte vet om och dem krafterna sitter oftast i inställningen. Så kom första värken och jag tryckte på, den var dock kort men doktorn hjälpte till mycket att "öppna upp" typ så hennes huvud kom då men åkte in igen. Och när hon sa att huvudet vart ute kände jag men DÅ är vi ju nästan klara. Så vid den andra värken tryckte jag på av all min kraft (jag hade ju fått sova på natten så jättetrött var jag inte!) och vips - så var hon ute! Så himla snabbt kom hon! Jag förstod ingenting när hon plötsligt la upp henne på mig. Det var liksom en stund av lycka, förvirring & något annat. Men just när man får se & höra dem och allt är bra men också att förlossning är över är ju också en lycka i sej. 

"Åh så söt" minns jag det första min doktor sa. Och sköterskan. Det var också en slags "städtant" inne i rummet som tog reda på allt. Jag grät till en skvätt och kramades med G. ♥