Min Förlossningsberättelse

 
Nu tänkte jag göra ett litet "ryck" ur bebisbubblan vi vandrar runt i här hemma och faktiskt berätta om Laras förlossning. ♥ 
 
 
Det sista inlägget jag skrev om var vår lördag då vi hade vart i simhallen och badat med Eidan och jag hade mått lite illa under förmiddagen men det var ju inte mer än så. Efter lite lördagsmys hemma gick jag och lade mej med Eidan vid 22:30-tiden - absolut inga tecken på nått. Ungefär 6 timmar efteråt vid 5-tiden på morgon vaknar jag av någon form av småvärkar som kommer lite smått, säkert har de kommit någon timme tidigare men vart lindriga för jag måste sovit igenom dem, men vid 5-tiden vaknar jag av dem men ligger kvar och slumrar lite för att verkligen se om "de är på riktigt" eller nått annat. För lite skojs skull kollar jag på klockan och då kommer de ungefär var 10:e minut, men stegrar rätt snabbt att bli oftare. Mina grabbar sov och jag lät dem sova vidare. Jag ligger kvar i sängen ett tag och andas igenom dem för de börjar bli lite mer intensiva och återkommer mer regelbundet. Vid 06:00 - tiden stiger jag upp och lunkar omkring i lägenheten och stannar vid varje värk och andas igenom dem men nu är de uppe i 3 värkar/10:onde minut men jag lät killarna sova ändå! Men då slog det mej... nej! tidsomställningen till vintertid var ju denna natt! Så jag fick snällt ställa bak klockan en timme och gick och tog en varm dusch istället och väntade till klockan blev 07:00 för att väcka Guray. "Jag tror det är på g..." viskade jag till han och han for upp! Vi ringde sjukhuset som sa att värkarna bör komma ungefär var 3:e minut för att åka in, men det gjorde dem ju. Vi väckte sedan Eidan och klädde han, gav han ägg i sin flaska som han älskar sen ringde vi Gurays brorsa för att åka och lämna Eidan. Jag fick värkar hela tiden och Eidan tittade konstigt på mig, han förstod ju ingenting av mitt flåsande. Vi åkte och lämnade Eidan till Eray & Dilan och åkte sedan längs Bagdad Street till sjukhuset för gubbade det för mycket vid värkarna så fick G stanna bilen så jag kunde andas igenom dem lugnt, de hade ju inte kunnat gått på motorvägen. Istanbul söndagmorgon - hon kunde inte valt en bättre dag! Eidans barnvakter var lediga, sjukhuset tomt och inte en bil ute, bara några morgonjoggare och hundägare. Sjukhusets parkering var helt tom och allt var så tyst och lugnt. 
 
Jag fick värkar konstant vid den här tiden och promenerade in på förlossningen och fick läggas in på CTG och så fick jourdoktorn kolla hur mycket "öppen" jag var - ca. 5 cm. Kl. 09:00. Man kan ju aldrig veta sånt själv och hur mycket värkarbete man gjort hemma innan. Men det var regelbundna värkar så de ringde in min doktor som jag tyckte iallafall kunde få äta sin söndagsfrukost med sina barn innan hon kom! Det är så det ofta funkar här, man har sin doktor och de rings in 24/7 om en förlossning är på gång. 
Jag fick byta om till förlossningskläder och en sköterska tog hand om oss till min doktor kom. Det var sedan 3 andra vanliga födslar exakt samtidigt som mig fick jag veta (.. Och höra) 
 
Under den tiden som min doktor var på väg så bad jag dem göra ordning lustgas och sen lunkade jag runt i rummet och tog varje värk ståendes/lite gungandes samtidigt som G masserade ryggen och det var jätteskönt. Jag ville inte riktigt börja med lustgas för jag kände att jag ville vara med denna gång och värkarna var helt hanterbara. Men sen kände jag att jag börja trycka på mycket själv och att hon var på väg ner nu. Jag la mej sen på sängen för sköterskan sa att jag fick vänta lite med krystandet. Tog lite lustgas då och det var skönt, precis då kom min doktor in. Nu var vi redo för bebis att komma! Jag var nu öppen 10 cm. Hon  hade inte fått på sej kläder än utan hade tights och tröja fortfarande, minns jag. 
"Okej, nu kör vi tre värkar så håller du i handtagen och drar bakåt som du ror och trycker trycker trycker på samtidigt" Precis så sa hon. 
Jag behöver och uppskattar direkta instruktioner och kände på något sätt med hennes energi att "nu kör vi!" Jag ska ut med henne fort tänkte jag.  Inte ligga här och sega, man har krafter man inte vet om och dem krafterna sitter oftast i inställningen. Så kom första värken och jag tryckte på, den var dock kort men doktorn hjälpte till mycket att "öppna upp" typ så hennes huvud kom då men åkte in igen. Och när hon sa att huvudet vart ute kände jag men DÅ är vi ju nästan klara. Så vid den andra värken tryckte jag på av all min kraft (jag hade ju fått sova på natten så jättetrött var jag inte!) och vips - så var hon ute! Så himla snabbt kom hon! Jag förstod ingenting när hon plötsligt la upp henne på mig. Det var liksom en stund av lycka, förvirring & något annat. Men just när man får se & höra dem och allt är bra men också att förlossning är över är ju också en lycka i sej. 
"Åh så söt" minns jag det första min doktor sa. Och sköterskan. Det var också en slags "städtant" inne i rummet som tog reda på allt. Jag grät till en skvätt och kramades med G. ♥
 
Vilket lyckorus vi kände ♥
 
 
De hade hängt upp en liten dörrdekoration till vårt BB-rum. 
 
Jag uppfattade inte alls när mitt vatten gick men det tydligen sprack hon hål på och tömde mer som i någon slang vilket tillskillnad från i Sverige så blev det vatten överallt, så detta sätt kändes bättre uppfattade jag, även så behövde jag inte jobba och trycka ut moderkakan som jag behövde sist utan den jobbade doktorn mer ut med att trycka på magen så såg jag den komma. Jag fick lokalbedövning för lite fick hon klippa men det var bara 2 stygn. Men när man ser sin bebis ligga där känner man att allt sånt kvittar för hon är ute och vi mår bra. ♥
 
 
Medan jag syddes så gick G med en sköterska för att torka av Lara och checka henne. Hon hade 9:a när hon kom ut och efter 5 min 10:a.
De tvättade henne inte utan bara torkade av henne, gav hepatit B - vaccin och gick nog igenom en hel del, jag låg kvar på rummet och fick sys lite och låg lite på "observation" så att jag hade fått ur all moderkaka mm. Jag tyckte den stunden var lite skön, jag var i chock fortfarande så satt och småpratade lite för mej själv och gick igenom allt i mitt huvud - vad hade precis hänt? Var hon redan här? Hur snabbt kom hon inte?! Och flera djupa suckar drog jag för att bara få känna lättnad & tacksamhet. Städerskan kom in och vi småpratade lite sedan kom min doktor in en snabbis för hon skulle springa till en annan förlossning precis då. Jag gav henne en kram och var så glad att jag valt just henne. "Sorry! För Laras val av dag", skojade jag med henne. 
 
 
Sedan fick jag rullas upp till BB-rummet och där väntade G och så kom Lara in med en sköterska precis då och jag fick äntligen sammansluta med min familj och nyfödda dotter ♥ 
 
Mer om våra första dagar tillsammans, om Eidans reaktion till sin syster & allt annat kommer upp senare... 
 

Dagen då Eidan kom till världen.

Nu kommer äntligen min förlossningsberättelse, inte en dag för tidigt va? ;) Eftersom det är en så STOR grej i ens liv vill man inte slänga ihop nått bara. Så nu kör vi! Så här gick det till när vår Eidan kom till världen!
 
Det var tisdag eftermiddag 24/9 och jag hade haft värkar sen måndagnatt (latensfasen som jag skrev om tidigare) Jag chillade i soffan, vilade, åt, såg tv, pratade i telefon och försökte mej igenom varje värk som kom rätt så sällan, kanske var. 6-7 minut eller så. Nu hade jag ju haft värkarna i 1.5 dygn så jag började bli van med dem. Jag hade lite kontakt med förlossningen men valde att stanna hemma så länge som möjligt. Jag började lite sakta bli less på att det gick segt, att inget hände, vet jag ringde mamma på eftermiddagen och började gråta lite just för att jag var less att jag skulle ha en till natt med bara förvärkar och inget mer. Värkarna var ändå så kraftiga att sova var omöjligt. Nä! Nu får det räcka tänkte jag sen. Ville åka till förlossningen igen för att kolla om jag öppnat mig nått och om inte, få en sömntablett och bricanyl så jag kan sova. Ringde förlossning på kvällen vid 18-tiden och slängde på mig några kläder, ringde en taxi och haffade väskan. I taxin avtog värkarna helt och jag börja känna att detta var hopplöst! 
 
Väl inne på förlossningen blev vi väl mottagna och en ung barnmorska och en läkarstudent tog emot oss och sen vi var där inne dagen innan hade lite ändå hänt, nu var tappen nästan borta och jag hade öppnat mig lite mer och de tyckte inte jag skulle gå hem igen. En timme var de borta, återkom och då hade mina värkar satt igång rejält! De kom hela tiden och det var nog tack vare att de både ursökta uttrycket, grävde runt rätt så friskt där vid kollen av tappen. Så jag kvalificerade mig till ett Rum! :) fick en skjorta på och nån nål i handen. Guray gick ut och åt på McDonalds och nu var klockan ca. 22.00 på kvällen vilket betydde att jag fick ny personal pga nattskiftet. En barnmorska, en undersköterska och en barnmorskestudent presenterade sej. Guray kom tillbaka sen och vi satt i rummet ett litet tag och jag jobbade igenom värkarna som kom hela tiden nu. Jag tänkte inte så mycket just då. Man vet inte vilket skede man är i och hur nära eller långt ifrån det är. Barnmorskestudenten var den som var inne hos mig och med mig mest, hon kom från afghanistan och var väldigt rar. Min smärttröskel är hög och jag hade inte tagit något än men kände att en värmekudde till ryggen kunde vara skönt då det var mest där jag hade smärta. Jag stod upp och gunga lite mot gåstolen och sen tyckte dem att jag skulle gå och kissa och sitta på toaletten en kvart. gick till toan och satt där men tyckte det inte var bekvämt, plötsligt då så får jag riktiga krystningvärkar när jag satt på toa och ville snabb tillbaka. Då tyckte de att jag kunde börja ta lite syrgas och om jag ska vara ärlig så var faktiskt inte bedövning något jag tänkte mycket på, all smärta var ändå hanterlig. Men persoalen kom in och jag tog lustgasen och i början tyckte jag den inte gjorde mycket. Men på nått sätt gjorde den Det ändå. Den blev som en sysselsättning. Det jag tänkte mest på var att andas ut i maske och inte tvärtom vilket jag glömde och tänkte på hela tiden. Personalen märkte att det var krystningsvärkar på gång och det blev gynläge direkt. Jag sa till dem att det känns som jag kommer bajsa på er, men de skrattade bara och sa att du får bajsa hur nycket du vill på oss. Nu gjorde jag ju inte det men trycket där bak var extremt! När jag var på toan så gick min slempropp och när jag nu låg i sängen så sa min riktiga barnmorska Lisa att de skulle spräcka hål på vattnet och nu var jag nästan helt öppen. Ja, spräck hål, svarade jag och POFF! Sa det och det forsade vatten ut rak på dem. Som en riktig dusch. Tror de fick i ansiktet också. ;) Guray satt bredvid mig och höll en blöt handduk på pannan och han var nog mer skrajj över det hela än jag men han var ett troligt stöd hela tiden! Han var väldigt imponerad över hur duktig jag var och det kände jag hela tiden. Jag började krysta och luftgasen började verka, ibland kände jag mig lite full och vissa stunder blev det dimmit så därför måste jag Nu i efterhand fråga Guray hur det var. Min bm Lisa sa efter en liten stund att hon skulle göra ett klipp just för att det hela gio väldigt fort och att Eidan var på väg nu och behövde mer plats... Jag kände inte av klippet. De tappade mig på urin också för att han skulle få mer plats. Inget av detta kände jag. 
Sen satte det hela igång och vi varje krystning tryckte jag på som om det inte fanns nått slut. Benen skakade lite och jsg tryckte och tryckte. Tänkte, kommer bebisen verkligen ut ur rätt hål? Det kändes som jag hade bra kontroll över allt och fick igång snabbt hur jag skulle göra för barnmorskorna sa inte så mycket. Det enda jag hörde var positiv feedback och lite "woow" .. "Ååh" "bra Malin!" "... Tänk vad fantastisk det går när kroppen gör allt själv" ja, på nått sätt kändes det som jag gjorde rätt och när värken kom höll jag upp handen som en polis för att visa att "ok, nu kör vi igen..." Och tryckte på för att sen hålla upp handen igen för att pausa. "Nu ser jag massa hår" sa en av baenmorskorna och då fattade jag - vi är nära! Så vi körde samma system ett litet tag till och jag låg där som  En gestapo med handen upp och ner. Såklart började krafterna sina och någon läkare kom in mitt I allt och presentera sej, varför vet jag inte men tror det var för hon skulle sy mitt klipp efteråt. Och nu sa den ena barnmorskan att bebisen tycker det är lite jobbigt nu (han satt med huvudet i bäckenet) såå fick jag krafter och krystade fyra ggr på samma värk och ut kom Eidan! Och Guray började gråta och flög omkring i rummet och jag fattade ingenting. Var han redan här? Plötsligt kom en bebis upp på magen och jag kände mig jättechockad. 
 
 
Jag minns inte vad jag tänkte och jsg som är så blödig när jag ser förlossnigar på tv fick inte fram varken ord eller tårar. En lång liten blond och blåögd pojke kom fram och det varju klart det var vår lilla Eidan! Men vi glömde helt kolla könet :) Guray var helt slut och svettig och jag fick värsta kicken och kände mig så stolt och glad och lättad! Bebisen måde bra, förlossningen gick bra och allt var över! 
 
Men sen skulle jag ju såklart krysta ut den där himla moderkakan och det minns jag att jag tyckte var skittråkigt. Nu ville man ju titta på bebisen! Men fick väl lov att trycka ut den och fy vad äcklig den var! Jag såg den men sa bara "ueehh..." G klippte navelsträngen och lilla eidan låg och tuttade på en gång. Sen sydde doktorn mig och jag minns det stack till. Som tur var sprack jag INGENTING och jag bajsade inte heller på mig som jag trodde. Jag fick typ ett lyckorus och jag minns att jag kände mig så stolt! Fasen! Jag har fött barn! Och barnmorskorna överöste mig med komplimanger om hur duktig jag vart. Just då behövde man det! Vi fick vår lilla förlossningsbricka och ag satt med Eidan medan jag tog en dusch och åt macka! Såklart blödde det mycket men jag kände mig så pigg och glad så jsg började skura golvet och badrummet mitt I allt.
 
 
Eidan mättes och vägdes och sen fick vi åka upp till BB. Jag låg och ammade och G gick hem och duschade och kom tillbaka efter någon timme! Det var så mysigt där och sen åt vi frukost tillsammans, det var nästan som hotell! vi ringde våra mammor tidigt tidigt på morgnen och berättade. Personalh sa att vi kunde få åka hem redan vid lunch eftersom allt gått så bra men vi stannade framåt eftermiddan. 
 
 
Ja, det var min lilla förlossningsstory! Det första jag tänkte var att detta kan jag göra igen! Kanske inte imorgon men i övermorgon! :) och i det stora hela kan jag säga att förvärkarna var de värsta, utdragna och smärtsamma! Alla förlossningar kan ju vara olika men med detta i bagaget kan jag säga att det var mycket enklare än vad jag trott och det är mycket pga allt man får höra! 
 
Eidan Can Sahin 2013/09/25 00:53 vikt: 3590 längd: 55 cm
 

Back to my old me...

 
Gårdagens mamma: Stövlar Calvin Klein, jeans, jacka, linne HM, tröja VILA.
 

På BVC i tisdags passade jag på att väga mig, inte för att jag egentligen bry mig så otroligt mycket om jag gått ner eller hur min kropp har förändrats men kul att få en uppfattning! Jag är ju i mitt tycke inte speciell "petite" tjej. Jag är lång och har långa ben (1.80) breda axlar, breda höfter, långa armar, ja, jag är en rätt så "stor" kvinna fast inte på något sätt tjock eller överviktig. Min normala vikt brukar ligga kring 75-78 kg (förutom första sommarn i Turkiet då var jag nere på 68 kg - absolut pga kosten!) när jag vägde mig tidigt i min graviditet vägde jag 78 kg och gick upp till 91 kg fram till v. 42. Shit, man är nästan en 100-kilos kvinna! Så ungefär 13 kg gick jag upp. Och när jag vägde mig visade vågen 80 kg! (Med stövlar) Lycka! ♥ Jag är SÅ glad att vara mej själv igen och ha mina vanliga kläder. Magen känns långt bort nu och är inte saknad...
 

När jag börjar känna mig lite mer "normal" mellan benen ska jag försöka få igång lite daglig träning igen! Nu har jag ju träningskompisen Eidan med mig i vått och torrt. (...i vagnen)