The Istanbul Mom

 

 

Igår spenderade vi hela dagen med farmor & farfar hos hennes syster här i Istanbul. Vi stannade och åt både lunch och middag där, de åker tillbaka till Ankara på måndag. De bodde hos oss i ca. 3 veckor och det var verkligen superskönt ibland att bara "kunna sticka ut" utan barnen för att handla, träffa någon kompis eller göra ärenden. Eller hämta/lämna Eidan utan att dra med Lara. Farmor har lagat massa god turkisk mat så jag har knappt behövt lyfta fingret i köket och jag älskar att barnen är så glad i dem och de har haft många mysiga stunder ihop. Det är farmor och farfar som också lär Eidan mest turkiska och hans turkiska har blivit så mycket bättre under dessa 3 veckor. Men allt har sin tid och nu var det nog dags att åka hem. Det är härligt att ha besök men det kan också bli lite intensivt och jobbigt, denna gång var jag mentalt förberedd på deras veckor här men vi har en stor kulturkrock vi inte riktigt får ordning på. Och jag skulle nog påstå att det är den enda som fortfarande "klämmer lite i skon på mig" när det kommer till krockar. Jag är uppväxt på ett annat sätt när det kommer till planering och med oss svenskar så finns det oftast en tidsplan, man vet när man ska komma, hur länge man ska stanna och när man ska åka. Detta existerar inte riktigt hos mina svärisar. Både på gott & ont! De känner inte riktigt att sånt är så noga eller viktigt. De är pensionärer och har all tid i världen. Så de kommer oftast lite spontant och man vet aldrig hur länge de tänkt stanna. För mig är detta ett rätt stressamt moment, jag älskar att ha besök, men inte alltför länge orkar jag det. Jag är bekväm med dem men samtidigt så är man ju inte exakt lika bekväm som när man är själv. Missförstå mig inte, dem är världens snällaste. På alla sätt och vis och vi står varandra jättenära men just den där biten klaffar aldrig. Och på något sätt kommer G emellan och försöker göra alla nöjda men han är alltid uppe i sitt jobb så mycket så han tänker inte på det på samma sätt som jag gör som oftast är hemma. Så såklart har vi haft ett dussin antal diskussioner om det här biten sista veckan. Jag fick sätta ner foten lite sista dagarna. Påminna han och dem om att de är hans föräldrar, han som bjudit in dem och som får deala med detta utan att jag skall ta upp det om och om igen, speciellt eftersom han var bortrest hela veckan. Vi tycker olika i den här frågan jag & dem, hur länge man ska stanna när man besöker folk, de tycker veckorna går alldeles för fort (det tycker inte jag... höhö...) och har lite i deras kultur att man kan besöka folk i flera månader, speciellt familj. Men där ger jag bara min hand, inte hela armen. Det ska funka för mig också. Något man alltid får tänka på när man flyttat till ett annat land med annan kultur, man ska absolut möta den och får absolut ge med sig av många delar, men mötas halva vägen var är oftast det bästa för alla parter, sen är det svårare gjort än sagt!