The Istanbul Mom

 

Det är verkligen med en stor tung klump i magen som jag skriver detta blogginlägg. Ingen har väl kunnat undgå vad som hände igårkväll på Ataturk Istanbul flygplats? En otroligt otäck, ledsam och upprivande händelse, finns knappt ord att beskriva vad vi alla känner härnere nu. När jag drog upp rullgardinerna så kändes det som en stor sorg låg över staden. Det var mörkt, ledsamt och tyst. Det var på något sätt väntat (allt är som väntat här...) men man ville ändå aldrig tro att det skulle hända. Hur skulle det ens kunna hända? Vi har en av världens mest säkra flygplatser i världen. 

Jag hade precis lagt barnen, hade satt mig i soffan med en kopp te, stängt av tv:n, tänt ljus, så piper det till i Aftonbladet-appen och när jag bara läser "Istanbul, bomb, flygplats, Turkiet" får en hela magen att vrida sej. Inte igen! Har vi inte haft nog av såna här attentat?! Jag blundar och hoppas på att det inte är något stort, utan något misslyckat. Men sedan piper telefonen om vartannat och alla undrar om vi är okej. Vi är okej. Vi var ju hemma. Guray var däremot i Ankara hos sin mamma som kollapsade i dagarna och fick akutopereras, han tog bilen denna gång annars brukar han alltid flyga, dock ifrån vår flygplats, den icke lika stora på vår sida.

Jag vågar inte ens tänka tanken om han hade kommit med flyg till den flygplatsen.

 

Tankarna börjar snurra... Frågan på vilka som ligger bakom är ganska solklar. Vi har ju två st. terrorgrupper som jävlas i landet, PKK och IS. PKK brukar ofta rikta sina attentat mot polis, militär eller staten medan IS ofta väljer målgrupper som civilia och civila platser. Ett attentat på en internationell flygplats vid ankomstterminalen är uppenbart för att nå turister, så säkerligen är det 99% IS som ligger bakom. Jag hoppades att antalet dödsoffer skulle hållas nere men när antalet skakade ökade som kraftigt så brukar även den andra siffran följa med. Tyvärr. 

När något sånt här händer, såpass nära, är det svårt att slå bort tankarna, man följer nyheterna maniskt och tillslut efter att suttit uppe ända till 03.00 på natten (jag kunde verkligen inte sova!) så mådde jag nästan illa, jag såg en video på en av självmordsbombarna när han smällde sej och efter det. Omöjligt. Det är så hemskt! Det är så nära. Alla dessa oskyldiga människor, kanske precis landat i stan för att ta flyget vidare eller stanna för en weekend i Istanbul! 

 

Har tänkt att någon av landets större städers flygplatser ligger i riskzon. Det kommer hända någon gång. Och igår hände det. För att komma in på flygplatsen är det mängder med kontroller. En bilkontroll för att komma in på själva flygplatsen (den kommer säkerligen bli ännu mer säkrare nu) Och det var antagligen i denna de fann de misstänkta. För att senare ens ta sej in till terminalen så är det en kontroll. Och sedan åter igen en kontroll efter passkontrollen. Jag vet inte hur gärningsmännens plan var, det gick säkert inte som planerat men de lyckades ju på något sätt ändå. De var säkert syrianska IS-medlemmar, IS har ju tappat en hel del land och städer sista tiden så detta är absolut ett slag från dem, jag läste även att en av IS större ledare blev tagen på en turkisk flygplats i veckan så många av dessa orsaker kan vara skälen till varför detta hände igår. Och just här.

Man börjar sms:a med alla i stan, alla har tagit del av nyheten. Alla är ett resande folk. Jag har vänner som kom igår till stan, som skulle resa på semester idag på morgonen, det finns alltid folk som är ute och flyger omkring en.

Jag tror detta på något sätt kommer bli droppen för Turkiet och att det kommer på något sätt hända något radikalt mot IS och Syrien från Turkiets sida. Det här var det värsta de kunde genomföra. Många analytiker anser det som en väldigt klantigt attentat och att det inte kommer gynna dem något. Tvärtom.

 

Lite svårt att fokusera idag. Man har den här klumpen i magen. Man tänker på det hela tiden. Flygplanen har börjat gå igen och de har börjat röja upp på flygplatsen. Men det här är något som kommer ta tid att läka.

Jag försöker fokusera på mina kära barn och vara en bra mamma. Vi ska leka, baka och gå till lekparken och träffa vänner. Imorgon fyller jag också år, men känns mindre viktigt. Vi älskar att bo här och inget sånt här kommer få mig att vilja flytta. Jag är faktiskt lika rädd på tex. Arlanda, där allting är mycket mer fritt och inga kontroller finns. När jag reste hem från Arlanda i april haffade de en PKK-medlem i passkontrollen som skulle med ett flyg med oss. Detta precis efter det som hände i Bryssel. Det kändes inte skoj att åka till Arlanda då. Vi har haft mer attentat här, absolut, men vi alla vet att bli för rädd går inte. Livet tar slut då. 

Vi är en hel del svenskar i stan, säkert uppåt 1000, alla blir rädda, såklart, men ingen vad jag vet har låtit rädslan ta över och flyttat härifrån. Vi får hoppas att detta blir det sista tragiska på länge! Turkiet behöver verkligen inte mer sånt här och är ett land som har alltid för mycket på axlarna. Från alla håll och kanter. Tryck från störra makter och interna problem likväl. 

 

Jag hoppas att KÄRLEK vinner i denna mörka värld, någon dag!