Turkiskakurs startar!
Åh! Idag fick jag kallelse hem till den turkiska kurs jag sökt om tidigare i vintras....! Om jag ska vara ärlig hade jag nästan glömt bort att jag anmält mig till en för det var redan i höstas och man skulle få slutbesked typ en vecka innan start så jag hade knappt räknat med att den skulle starta, men så fick jag kallelsen idag med start den 9 februari kl. 19.10. Typiskt. Då sitter jag på ett plan som landar 19.40 så det blir verkligen att slängas in på lektionen i sista minuten eller om jag struntar i det hela och ringer min lärare och anmäler mig ändå men att jag får komma på nästa lektion. Det ska bli skitkul iallafall! Äntligen! Känner jag. Det var lite dumt att jag går och lär mig turkiska i Sverige (jag ångrar rejält att jag inte lästa då jag bodde där) men jag ser fram emot att någon förklarar grammatiken för mig och ger mej en klarare syn på språket och språkets uppbyggd då jag i princip bara gissat mej till allt! Jag har faktiskt ingen aning om vad jag lärt mig och i vilken mängd jag vet, det beror ju på vem man jämför med. Mitt guideår i Alanya lärde jag mig ingen turkiska alls, där pratar man bara med sina nordiska arbetskamrater och all annan turkisk personal kan ju engelska. Första våren i Istanbul var hemsk, det blödde turkiska ur öronen på mig och jag kunde bli så frustrerad att ingen kunde bra engelska, jag minns flera inlägg då jag klagade på detta och tyckte det var jobbigt, men sedan efter sommaren släppte det mer. Vi skulle ju då bo kvar i Istanbul 1 år till pga. Gs kontrakt och då var jag bara tvungen att ta seden dit man kommer och lära mig. Jag var på gång flera ggr. att gå kurser och kollade runt men på något sätt drog jag mej för det, försökte lära mig lite själv och det gick väl vägen! Jag är ju väldigt självständig och ville vara ute på egna utflykter utan G som tolk så jag började prata turkiska på mitt egna lilla sätt. Där jag lärde mej mest var att vara i Ankara hos Gs föräldrar, hans mamma och syster gav mej alltid tid till att prata och tänka efter utan att fylla i varje menings slut och med Gs mamma kunde jag prata och prata trots att det låter hur fel som helst med grammatiken så förstod alla vad jag sa. Idag vet jag inte hur mycket jag kommer ihåg men jag tror det kommer släppa när jag får komma på lektionerna! Jag kan prata rätt så mycket turkiska men som sagt jag använder sällan böjelser av några slag och det ska bli jättekul att lära sig. Vi får se hur det artar sig! Men jag skall gå kursen till mitten av maj och då hoppas jag att jag är varm i kläderna att träffa våra 200 turkiska bröllopsgäster och förstå vad de överhuvudtaget säger under ceremonin :)
Så då vet ni vart jag kommer hålla hus på onsdagskvällarna.
Haha! Tänk att stå på sitt eget bröllop och inte fatta vad vigselförrättaren säger. :)